Gustav III och Sveriges storseger över ryska flottan 9 Juli 1790 talas det sällan om. Det andra slaget vid Svensksund utanför Fredrikshamn i Finland gav Ryssland ett förödande marint nederlag.
Kriget gick först inget vidare för Sverige som direkt drabbats av adelns förräderi och av felbedömningar på hög nivå. Men 1789 och 1790 vann Sverige oftast de många små slagen som utspelade sig i området kring Kotka, Kymmenegård och Fredrikshamn.
Mest ihågkommet är svensk-ryska kriget 1788–90 för de riktigt stora sjöslagen. Dessa är rikligt dokumenterade av konstnärer som var med och senare gjorde praktfulla och exakta målningar av bataljerna.
Historiker med påtaglig vänsteragenda brukar hävda att Gustav III krig mot Ryssland 1788-90 var olagligt och odemokratiskt. Men de förtiger att kungen Gustav III själva var närvarande både med armén och ombord på de stridande fartygen.
Dessa vänsterdemagoger bortser helt ifrån det historiska faktum att Ryssland helt utan motstånd redan lyckats dominera över det vidsträckta Polen-Litauen flera årtionden innan de formellt genomförde de tre formella delningarna tillsammans med Preussen och Österrike. Alla stater i Rysslands närområde var starkt hotade till sin existens. Det fanns därför orsak att agera proaktivt mot Ryssland.
Fram till Gustav III folkligt förankrade revolution 19 Augusti 1772 hade Ryssland genom ambassaden utövat starkt inflytande över regeringsmakten i Stockholm.
Gustav III hade från första början en resolut politik mot Ryssland och när han besökte sin kusin Kejsarinnan Katarina i Petersburg gav det inget resultat. Ett nytt krig var enda möjligheten att lösgöra landet från rysk maktskugga och inblandning. Den politiska Bakgrunden till kriget vägde tungt även om flera avrådde kungen från kriget.
Men Ryssland hade sedan den för Sverige förödande freden 1721 aktivt blandat sig i hur Sverige styrdes, tillsatt kungar och mutade flera av de styrande för att hålla Sverige på mattan. Hattarnas revanschkrig, initierat av Frankrike, 1741-43 var en enkel sak för Ryssland att kväsa och Sveriges styrande hamnade än mer under Rysslands stövel även om man officiellt var lierade med Frankrike som finansierade militära satsningar framöver. Samtidigt var Sverige sedan 1745 i militär biståndspakt med Ryssland.
Den korrupta adeln som styrde Sverige under den så kallade Frihetstiden tog inte bara mutor från olika stormakter, de kväste med våld också det stora Dalupproret 1743 som svenska folket företog sig mot vanstyret i Stockholm. Det var också för att visa ryssarna att man hade kontroll som man krossade upproret, istället för att lyssna till förhandlarnas krav, det var ju inte på långa vägar någon demokrati utan det rådde en adelsdiktatur.
Kungen lyckades genast vid sin revolution manövrera ut de mäktigaste adelssläkterna och stödde sig alltmer på bönder och borgare. Men under krigets inledning sökte alltså dessa underhandlingar med Ryssland efter det så kallade Anjalafördraget, flera krävde också Gustav III abdikation.
Efter mordet på Gustav III och kuppen mot hans son Gustav IV Adolf bedrevs långvarig smutskastningskampanj där båda kungarna alltmer förlöjligades och marginaliserades till idioter. Den nya makten efter 1809 satsade åter fel, flera var anhängare av Napoleon och andra sökte sedan närmanden till Ryssland vilket passade den nye kronprisen Karl Johan.
Slaget vid Svensksund 1790 är dock det mest betydande sjöslaget eftersom Ryssland led ett så fruktansvärt nederlag att de fick ge upp tankarna på att fortsatt blanda sig i Svensk regeringspolitik. Precis så som Gutav III avsett med krigsplanerna.
