Teaterföreningen Skrattfabriken gläder Alingsås och Lerum med kriminalfarsen Arsenik och gamla spetsar.
Förste februari hade Skrattfabriken premiär på den klassiska kriminalfarsen ”Arsenik och gamla spetsar”. I nya Skrattfabriken återfinns flera av Västergötlands mest erfarna revyskådespelare med från bland annat Lerumsrevyn och andra föreningar och projekt.
Se vår filmade intervju från dagen innan premiären där bland annat regissören Håkan Klamas och några av skådisarna berättar om sin teaterpassion och kort sammanfattar handlingen.
Flera föreställningar i mars
Efter premiären ges ett antal föreställningar. 7:e och 8:e Februari spelas också i Lerum. Sedan dröjer det några veckor innan den spelas några helger i Alingsås – 1:e, 7:e, 8:e 14:e och 15:e Mars.
Skrattfabriken är en sedan 2025 nybildad teaterförening i Lerum & Alingsås. De älskar skrattet som uppstår när vardagen går helt över styr. Först ut för Skrattfabriken är alltså klassikern Arsenik & Gamla Spetsar – en kriminalfars med ”dödlig glimt i ögat”. Den spelar de först under några helger på Dergårdsteatern i Lerum och sedan mars också på Palladium i Alingsås.
”Om de har roligt som tittar på oss, så tycker vi det är ännu roligare själva” förklarar Cristian Ehrman under intervjun. Han har spelat i den här pjäsen några år tidigare och denna gång bytt roll.
Totalt medverkar 11 Skådespelare som spelar 14 roller och dessutom en docka gestaltar två olika lik.
Skådespelarna är Jenny Florén, Jessica Gustavsson, Björn Franke, Cristian Ehrman, Frida Åkerberg, Lars-Ove Larsson, Mats Thölin, Dick Aspenstedt, Björn Källhult, Örjan Dahl och Håkan Klamas.
Handlingen starkt omarbetad av Håkan Klamas
I Håkan Klamas och Skrattfabrikens bearbetning är handlingen totalt försvenskad, huvudpersonerna heter Mårtensson – i originalet heter de Brewster i efternamn. Det är svenska polisuniformer och svensk kökssoffa, inget som påminner om Brooklyn alls, där originalet utspelar sig.
”Handlingen kretsar kring två charmerande systrar, en flaska hemlagat fläderbärsvin och en brorson som råkar snubbla över mer än han borde. Det är som upplagt för en kväll med kvicka repliker, oväntade vändningar och gapskratt”.
I Skrattfabrikens version är trots försvenskningen själva handlingen i huvudsak oförändrad, personligheterna och deras familjeband och yrken likaså. De båda systrarna Mårtensson (Brewster) giftmördar äldre herrar av ren, kristen barmhärtighet, de ser att de befriar dem från sitt jordiska lidande.
Att handlingen omarbetats till mer jordnära och svenska situationer gör mycket positivt för behållningen. Det är bättre än att efterlikna filmens sättning 1941. Det är faktiskt internationellt så, att vanligen har teatrarna ofta än idag klätt och sminkat pjäsens otäcking ”Jonathan” till en kopia av Frankensteins monster eftersom skådespelaren Boris Karloff spelade rollen 1941, men till eftervärlden blev mest känd som det fula monstret från Frankensteinfilmerna. Det var också så som Kesselring tänkte när skrev pjäsen 1939, Jonathan uppges förväxlas med den på sin tid brett kände skådespelaren Boris Karloff och det var då mycket kul för publiken att Karloff spelade den rollen.
Annat om Pjäsen och filmerna
Teaterstycket Arsenik och gamla spetsar skrevs 1939 av tysk-amerikanen Joseph Kesselring och filmades nästan omedelbart 1941, dock kunde filmen inte visas förrän 1944. Pjäsen är så underhållande och populär att den spelas i alla västländer på någon teater nästan varje år och flera nyare filmer finns också. Som teaterpjäs uppges att den hade Europapremiär på Göteborgs Stadsteater 1942.
Samtidigt som den här västgötska Arsenik och gamla spetsar´n så spelas just nu i Österrike på Stadtteater Klagenfurt en variant av pjäsen med ett väldigt starkt politiserat, antiamerikanskt budskap. Det är ju också ett sätt att försöka upplysa sin publik mer än att få dem att skratta. Då blir det alldeles för mycket nutidserferenser dessutom.
