Journalisten Mijo Eklund, känd som Lulletott, blev trakasserad av Göteborgspoliser som ville hindra hans arbete. De här riktigt dåliga poliserna borde tas ur tjänst och skola sig i grundlagen och sedan försöka lösa enklare brott i stället för att trakassera journalister.
FN-sändebudet Irene Kahn varnar att även västländer begår övergrepp mot fri media.

Lulletott, en 18-årig journalistföretagare från Stockholm, Mijo Eklund, har blivit punktmarkerad och trakasserad gång på gång av egenmäktiga Göteborgspoliser. Lulle brukar åka till demonstrationer och filma och intervjua, men aktivistiska poliser runt om landet har satt i system att godtyckligt trakassera den unge journalisten.

De vet mycket väl att han är journalist eller får varje gång snabbt klart besked om det. Lulletotts uppträdande är 100% oklanderligt och helt i linje med hur journalister på SVT eller die Welt bevakar händelser. Förfarandet är alltid helt avslappnat när han ställer frågor.

När någon avböjer ställs ett par korta följdfrågor om varför, sedan ger han sig. DET till skillnad mot kändisjournalister från Expressen och Aftonbladet som kan gå efter objekten i flera hundra meter eller vakta utanför deras bostäder. (T ex när David Baas förföljde David Lång). Ändå väljer polisen att läxa upp just Lulletott av alla.

Det finns högerjournalister som anses vara yvigare och mer gåpåigare, men det spelar i sammanhanget ingen roll om det är Lamotte eller Lulletott, om någon är höger eller vänster, de har alla grundlagen på sin sida och Polisen skall förhålla sig till det, men ack nej.

Poliser vill skrämma journalister att sluta bevaka Pridevänstern?

Det intressanta är att trots att dessa poliser vet att allt tas upp på film av deras olika mobb-objekt såväl som andra medborgare, så ökar de sin intensitet i varje fall. Poliserna vill visa sig på styva linan och trots att de saknar lagstöd för trakasserierna vill de få journalister eller andra misshagliga individer ur fattning. Här då den unge Lulletott som inte tillåts att undersöka Pride.

Syftet är att han skall bli rädd för de buffliga, dryga polismännen som hånar honom och avsluta sin bevakning av de olika vänsterevenemangen. Det hjälper inte ens att Lulle förklarar varje gång att han har utgivningsbevis (betyder registrerad hos statens Mediemyndighet).

De aktuella poliserna har helt enkelt ingen lust att följa grundlagen. Journalister som Lulletott och Nick Alinia måste ofta med emfas understryka sin lagliga rätt att få utföra fri journalistik och bevaka offentligt annonserade evenemang och evenemang på offentlig plats.

Polismetoden mot misshagliga journalister är att käfta och ställa hånfulla motfrågor, allt för att få den ensamme journalisten ur balans. Har de lärt sig det på polisskolan eller av de kriminella de fört till häkte? Det är exakt samma attityder hos dessa poliser som buffliga förortstyper uppvisar mot allmänheten.

Polismannen Thomas Rasmusson tjafsade i exakt fem minuter och hånade Mijo Eklund/Lulletott

Nu i sommar har Lulletott särskilt trakasserats av Göteborgspoliser. Allt det finns att se på hans nyhetssajt och det är hårresande scener.

Lulle Tott förklarar på sin Facebook att när han bevakade Prideparaden i Göteborg i år kom flera poliser fram och hade synpunkter på att att han filmade på allmän plats eller samma händelseförlopp på Youtube:

– En av dem var Thomas Rasmusson, som enligt flera källor ofta uppträder på ett konfliktsökande sätt, skrev Lulletott.

Ser man filmen där Rasmusson och kollegor kommer fram och ägnar flera minuter åt att tjafsa oegentligheter med Lulletott kan man enkelt dra slutsatsen att det är en politisk repressaliemetod, hämtad från auktoritär sovjetisk polismiljö, men anpassad till västerlandets sentiment. Dessa poliser visste samtliga att Lulletott agerar helt legitimt och demokratiskt när han filmar på allmän plats, men trakasserar honom med egna påhittade regler.

Man kan skämtsamt att säga att göteborgspolisen Rasmusson har skapat en egen lagparagraf § Lag om hur polisman uppfattar saker. Hans regler tycks stå över FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Precis så heter det i diktaturer – bödlar kan ”uppfatta” saker om människor. Det behövs inga rekvisit och inga objektiva domstolar. En gatusnut kan själv hitta på egna regler och läxa upp folk efter eget tycke.
Om det skulle begås brott enligt riktig lag kan Rasmusson gripa och anmäla. Men det saknas lagstöd för att han skall kunna trakassera och håna medborgare så som skedde.

Rasmusson uppträdde dessutom som en sovjetpolitruk och började hånfullt förhöra Lulletott, som efter den långa stunden av tjafs tröttnade på det meningslösa bjäbbet från Rasmusson.

”Du avgör inte om du kan gå härifrån”, hör man tydligt Rasmusson säga då. Det skulle Rasmusson försöka säga till Janne Josefsson eller någon snygg kvinna från Göteborgs Posten.

FN-sändebud varnar för att polis försöker stoppa fri journalistik

Faktum är att FN:s sändebud Irene Kahn ständigt måste upplysa också västländer om hur pressfriheten åsidosätts, även i EU-länder. Varför når inte hennes förmaningar ner till den Svenska polisens bottenskikt?
FN:s Generalsekreterare Antonio Guterres påpekade på Världspress-frihetsdagen 3 Maj 2026 att 85% av alla slags förbrytelser som rapporterats mot journalister aldrig blir undersökta eller bestraffade.

Det är ett riktigt uselt beteende av svensk polis vi ser i Lulletotts filmer. Det är olämpliga medarbetare inom Polisen. Medborgare som inte själva är slängda i käften är alltid helt chanslösa mot den här typen av godtyckligt agerande poliser. Utåtagerande poliser. Poliser som trakasserar misshagliga journalister. Hotar med gripande, avförande när det inte passar.

Just det här kritiserar FN-sändebudet Irene Kahn flera västländer för att de alla försöker använda laginstrument mot, som paragrafer mot att förolämpa politiker eller statsanställda – som poliser och myndighetschefer – för att på så sätt smalna av det fria debattrummet och skapa en trång självcensurerande åsiktskorridor för journalistiken.

Polismyndigheten bör offentligt be Lulletott om ursäkt för trakasserier

Lulletott ger ett annat exempel där Göteborgspolisen jävlas med honom, givetvis gjorde de så i full medvetenhet om att han filmade dem. Hur självmedvetna får man vara bara för att man jobbar på staten? Han hade besökte HBTQ-event som var öppet för allmänheten och började ställa intressanta frågor. Där befann sig flera poliser som hängde slappt, men när Lulletott kom blev det tydligen allvar.

”Poliskvinna säger att jag inte får publicera det jag filmat – Får fråga om vilken lag det är: ”Jag vet inte vad den heter””.

Polisen Hilda Axelsson känner helt tydligt inte till vad grundlagen EU eller FN:s deklaration om mänskligarättigheter säger om fri journalistik och yttrandefrihet. Hur kom hon igenom Polishögskolan? Med rätt partibok? Barn till rätt föräldrar?

Enligt Lulle hittar poliskvinnan Hilda på egna lagar. När man ser filmen verkar det faktiskt inte bättre. I filmen nedan hotar poliskvinnan Hilda genast efter några sekunder att det kan bli frågan om omhändertagande för ofredande om han försöker ställa de frågor som han har full laglig rätt till med grundlagen som stöd. Allt det här sker trots att det tydligt framgår att Lulle är journalist och har helt rimliga journalistiska frågor om den offentligfinansierade (skattefinansierade) offentligt annonserade eventet. I bakgrunden syns en stor mängd andra poliser gå omkring med händerna i fickorna och en polisbuss finns också på HBTQ-eventet.

Göteborgspolisen verkar leva i någon slags symbios med Pride? Eller?

Det kan inte vara rätt att vissa organisationer kan använda polisen som en gratis livvakt eller maffiabrandmur för att dölja allmänhetens insyn. Allt detta samtidigt som vanligt folk utsatta för riktiga brott eller ordningsstörningar inte får någon uppbackning av polisen alls eller får vänta en halvtimma i telefonkö för att be om hjälp eller anmäla och oftast bli avisade av enligt telefonisternas prioriteringsmall.

Rent allmänt i Sverige verkar det fritt fram att hota och förfölja journalister som inte är knutna till en stor redaktion eller fackförbundet. Också Polisen gör skillnad på hur ekonomiskt starka olika medier är. Om någon annan från en resursstark känd redaktion skulle ställa samma frågor som 18-åringenså skulle de inte våga annat än att låta journalisterna arbeta ifred.

Polismyndigheten verkar i övrigt inte heller kunna förhindra eller vilja lösa de brott som riktas mot vare sig Lulletott, Nick Alinia eller allas vår Joakim Lamotte.

Polismyndighetens inkompetens, egenmäktighet, fräckhet och hånfullhet plus politiska agendor avslöjade

Lulletott precis som Nick Alinia och åter andra, har avslöjat att polisens bristande resurser och prioriteringar går till att vara makten till lags istället för att sköra sina uppgifter objektivt. Dessutom blir det varje gång tydligt att flera polismän inte kan, eller vill följa, grundlagarna som skyddar fri media och åsiktsbildning eller att de totalt föraktar lagen.

Primärmetoden bland dessa slags poliser är att försöka lura mindre lagkunniga medborgare och snacka omkull dem eller skrämma dem med omhändertagande eller annan mer diffus konsekvens (som de alltid saknar lagstöd för, men det vet sällan medborgaren med klarhet) och sina tuffa uniformer. Det verkar vara en typiskt svensk metod och antagligen fungerar det säkert i mycket hög grad. Svenskar respekterar myndigheter och uniformsyrken och vill också vara snälla och hjälpsamma. Något som ofta utnyttjas till max.

När det gäller till exempel Joakim Lamotte så har han under så många år redogjort för sitt dåliga rättsläge i samhället. Polis och åklagare tittar bort, donationsberoende fattitigmansjournalister är alla i stort sett fritt byte.

Poliser skall respektera och underlätta journalisters arbete – inte förhindra eller trakassera.

Det förväntade beteendet i en demokrati från poliser är att när de fått klart för sig att någon är journalist och visar presskort/registrerad i internationellt pressregister, skulle säga ”Vad bra, då vet vi med säkerhet att ni är journalister och allt är i sin ordning, vi garanterar att ert arbete kan utföras”.

Men så är det inte, istället måste många alltså käfta emot egenmäktiga poliser för sin grundlagsskyddade rätt att arbeta journalistiskt.

Den klassiska demokratifrågan som måste ställes på nytt och om igen är ”Vem övervakar övervakarna”?

Det här är Lulletott eller Mijo Eklund som han heter. Att svenska staten och HBTQ-röreslen fruktar en först nu 18-årig man med runda glasögon så till den grad att han punktmarkeras och trakasseras överallt han dyker upp verkar helt otroligt, men så är det. Bild: Skärmdump Youtube.

Vi känner inte Eklund, men blir allt mer intresserade av hur han behandlas. ÄR han verkligen ett större hot mot demokratin än diverse ryssvänliga agitatorer som aldrig någon gång kallas till förhör av SÄPO? Hur prioriterar Polisen när de kan låta en hop medarbetare hänga sysslolösa på pride och hbtq-event för att stoppa jobbiga journalister och samtidigt negligera att t ex Moskvapropaganda sprids obehindrat i Sverige?

Fakta om utgivningsbevis:

Utgivningsbeviset är i sig är inget lagkrav, det är blott ett formellt dokument om registrering hos Mediemyndigheten. Webbplatser/Nättidningar har under alla omständigheter alltid samma starka grundlagsskydd som traditionella tryckta medier, men det är rätten till anonymitet och meddelarskydd för källor som saknas om man inte betalt ”medlemsavgift” till staten för den rätten.

Förmodligen går inte utgivningsbeviset ihop med internationell rätt eftersom man betalar 4000 kronor till staten (Mediemyndigheten) för att få utökat grundlagsskydd i 10 år enligt YGL – det enda som skiljer är alltså att man som web-media saknar rätten till anonymitet och meddelarskydd för källor som pappersmedia har, om man inte betalt staten avgift för utgivningsbevis.

En ganska demokratiskt tveksam och manipulativt kringgående sak av staten för att kunna tysta källor till uppstickarmedier som inte vill betala 4000 kronor. Det går sannolikt helt emot västvärldens principer om likhet inför lagen och att man bara omfattas av en ny lagparagraf om man först betalt avgift till staten, ja det är egentligen en hårresande sak som borde prövas i internationell domstol.

Fakta om presskort/presslegitimation

Ett säkert skydd för svenska journalister är att skaffa internationellt presskort (registrerat medlemskap och registersökbarhet som underlättar ackrediteringar mm) genom organisation i annat EU-land. Det finns en tydlig EU-förordning där medlemsstater förbundit sig att verka för journalisters och pressfotografers frihet att utföra sitt arbete. Också i FN:s mänskliga rättigheter artikel 19 understryks pressfriheten. Men en seriös organisation i ryggen bör man ha när också västländer som Sverige agerar illa.

Ett presskort eller legitimation underlättar för insats- och säkerhetskrafter att urskilja journalister från den stora allmänheten till exempel under politiska eller sports evenemang, olycksplatser och förenklar ackrediteringsprocedurer.

Fuskregler som när riksdagens pressavdelning kräver bevis om om heltidsjobb, försörjningsgrad eller andra som kräver uppgifter om vilken arbetsgivaren är, eller om man är med i fackföreningen, stämmer inte överens med EU eller FN. Det är i andra EU-länder inte brukligt att staten diskriminerar deltids- eller rena fritidsjournalister.

FN.s förklaring om mänskliga rättigheter artikel 19

„Jeder hat das Recht auf Meinungsfreiheit und freie Meinungsäußerung; dieses Recht schließt die Freiheit ein, Meinungen ungehindert anzuhängen sowie über Medien jeder Art und ohne Rücksicht auf Grenzen Informationen und Gedankengut zu suchen, zu empfangen und zu verbreiten.“

Artikel 19 Allgemeine Erklärung der Menschenrechte