Felicia var rak i intervjun hos Lilla Al Fadji. Huvudämnet var hennes bröst och det inleddes också intervju med nästan genast.

-Kommer du att visa något mer , frågade Al Fadji

–Jag kommer att visa pattar, svarade Felicia. Full hörbarhet trots munskyddet hon har över truten. Så fortsatte samtalet på temat hennes tuttar.

–Det känns som att det ger mycket röster, sammanfattade Felicia sin strategi, vilket uteslutande handlat om att exponera sin kropp och agera porrigt och egentligen aldrig någonsin om att prestera musikaliskt.

Många undrar säkert, kan hon ens noterna [det musikaliska notsystemet]?

Med vanliga kläder ser hon sympatisk ut, trots munblöjan.
Skärmdump från Youtube.

Mello Eurovisionsporr är inte kultur!

Mello är nu för tiden bara porr och noll musik. En typisk sändning med de tävlande bidragen i ”Melodifestivalen” vardagligt kallad Mello består av ett artisteri som till lika delar innehåller allt porr LGBPTQ-folk kan önska och hyfsat mycket läckert för vanliga heterogubbar. Kanske en tredjedel heteroporr representerat genom Felicia och liknande människor.

Det här är inte kultur och det är faktiskt inte heller barnvänligt. En elva-åring skall inte behöva se mer erotik i public servicekanaler än vad Lill Lindfors utförde när hon ”tappade sin klänning” på 1980-talet.

Homosexuella maktnätverk tar över och fördärvar allt

Men det här är resultatet av att homo- och bisexuella maktnätverk ockuperat stora delar av kultur-, media- och politiska sektorerna. De vill bygga ett samhälle där all slags sex och porr kan konsumeras precis överallt och barn tidigt ges del i den världen genom till exempel populärkultur och tydligen ungdomsidrott.

Men också i finkulturen skrevas det och juckas på scen. Ibland uppstår protester som ”Me Too” eller ”kylskåpsknulldebatten” när någon från feministiskt håll protesterar, men dess klagan dör fort ut när bögarna tröttnat på gapet från de gamla heterokärringarna i deras medier. Det är bara legitima protester mot borgare och konservativa, förklarar man den ökade nakenheten och sexet på teatrarna.

Christer Björkam och Eward af Sillén har de senaste 25 åren haft totalkontroll över det skattefinansierade TV-bolegets Mello-affärer och ytterligare pride-aktivister figurerar i dess management. Det finns en mycket tydlig agenda för hur man i dessa farliga kretsar tänker sig framtidens kulturliv efter bögarnas totala maktövertagande.

Felicia är bara ett verktyg, en vara att konsumera på demokratins altare

Lika illa ser det ut i USA och västvärlden i övrigt. Det simplaste knepet i spelet är dock att köpa heterogubbarnas sympatier genom att bjuda på så mycket pattar det bara går i de offentliga tillställningarna.

Från politikens värld påminns vi också om motsvarande köp genom den kända Göteborgs-frasen ”hade hon dratt ner troserna hade hon la blivit partiledare”.

Felicia liksom de flesta andra kvinnliga artister som visar allt (och översnygga politiker) är bara verktyg för en konspirativ agenda. Vi blir mutade med pattar, målade munnar bara magar och lår, så att vi skall tolerera att det också sprids lika mycket queer, trans, bögerier – för det är ju rättvist, tänker den vanlige sossen, lika resurser åt allas smak. ”Alla skall med”, det är nog demokratiskt.

Nedan Felicia i intervjun.