I Fredags kungjordes domen mot Gustav Hemming i Uppland. En av flera centerpartipolitiker med tveksam sexualitet som gjort närmanden mot minderåriga. Men Hemming var också en del av de homosexuella maktnätverken inom svensk politik. Maktnätverk som sträcker sig ända in i varje svensk regering och statens mäktigaste myndigheter. Glöm Frimurare och 1800-talet – nu är det bögarna som delar makten mellan sina vänner. Men det sker inte utan faror. Vissa har blivit mördade av sina KK.
I flera partier, men alldeles särskilt centerpartiet, har homosexuella maktnätverk berett vägen åt sina bundsförvanter. Också ända fram till landets mäktigaste positioner. I våras blev fara för rikets säkerhet ett påtagligt samtalsämne efter de vaselinluktande affärerna kring moderatregeringens ”nye nationella säkerhetsrådgivare” och spioner inne på Utrikesdepartementet. De anonyma mejlen med de avslöjande bögbilderna visar att man inte endast tillsätter positioner, utan också avsätter de som svikit eller ”inte följer regelprotokollen” eller försöker gå före.
Ofta börjar resan till maktens grytor i ett politiskt ungdomsförbund eller i lokala maktstrider där. En homosexromans på universiteten ger andra människor raketfart åt karriären inom statsapparaten, något som flator sällen ges samma möjlighet till, om de inte testar att vara hetro ett slag förstås. Men oavsett så spökar gamla fyllefester eller bastuorgier, några fler kan minnas eller faktiskt ha foton från vaselinaktiviteterna som skedde åratal tillbaka.
Insikter om ”gemensamma aktiviteter förr” eller direkt utpressning ger samma resultat
Inte endast Centerpartiet, utan också Tidö-partierna har påverkats påtagligt av intrikat homosexnätverkande i kulisserna. Nuvarande regeringen ”Tidö” förefaller vara den mest HBTQ-person belamrade regeringen. Men flera HBTQ-profilerade politiker gör bort sig varje år eftersom deras erotiska suktan går långt utöver deras omdöme. Under de årtionden som föregår vissa politikers slutliga fall kan också beslut och myndighetsutövanden anpassats efter olika intressens önskemål.
Statens olika myndigheter är också utsatta för de homosexuella nätverkens klavértramp som i exemplet med ”nye nationelle säkerhetsrådgivaren” och spionerna inne på Utrikesdepartementet.
Är det inte klantig otur eller ryssar som utpressar så kan det vara andra ”vänner ur nätverken” som man minns och har bilder från ”saker man förr gjort tillsammans”. I flera fall har sakerna skett helt öppet, som centerbögarnas protest mot bastuklubbslagen 1998.
Beträffande Centerpartiet och Gustav Hemming som dömdes för det uppmärksammade tågrunket inför en underårig, så gjorde både han själv och partiet ett blixtsnabbt avslut med varandra. Som en av centerns tidigaste homosexikoner hade han på karriärens topp råkat hamnat på övervakningsfilm när han tillfredsställde sig inför en 13-åring. Men det finns en känd historik om de kretsarnas förehavanden.
Bakgrundsfakta från 1990-talet förklarar hur Hemming med flera av Centerpartites HBTQ-profiler trädde in på sin ödesdigra väg och knöt sig till de nya mäktiga homosexnätverken som kommer att styra Sverige i lång tid framöver. Dessa finns också inom Moderaterna, Socialdemokraterna och försöker att ta utrymme också i Sverigedemokraterna.
Gaybastu på tonårsevenemang i
Sunne 1998 – öppen protest mot bastuklubbslagen på ungdomsläger
1998 började Centerpartiets uppmärksammade böggäng ”rosa centern” uppträda mycket självmedvetet efter att de fått igenom i Centerns valberedning att avsätta den hatade partiledaren Olof Johansson. De nätverkade därefter ganska framfusigt bland ungdomar.
Centerns riksstämma och Centerns Ungdomsförbunds (CUF) läger i juni 1998 blev en stor HBTQ- / bögchock för många i det egentligen stockkonservativa moralpartiet. En gay-bastu hade ställts på CUF:s lägerområde där deltagarna till största delen bodde i husvagnar eller tält.
Vad vi säkert vet är att några ungdomar och unga vuxna män som bjudits till bastun tog illa vid sig över bögarnas plumpa påflugenhet när de suktande drog omkring på CUF:s lägerområde i Sunne 1998. Bastun blev redan efter första dagen flyttad bort några hundra meter, eftersom det påflugna, indiskreta raggandet uppmärksammats av arrangörerna i Sunne.
Senare dagars stora skandalpolitiker Fredrik Federley verkade då inte kommit ur garderoben helt, det skedde 2001 men det spekuleras om att han kan blivit groomad där i Sunne 1998.
Vi känner inte exakt känner till vilka som var med eller initierade bastun i Sunne 1998, men två namn, en Jimmy från Stockholm och Göteborgsbögen Michael Börjesson promotade den som ett initiativ till protest mot Bastuklubbslagen som Karin Söder och Centerkvinnorna en gång initierat för att minska HIV/AIDS-spridningen.
Bastuklubbar är ökända världen över för de homosexuellas högrisk beteenden, drogbruk och prostitutionsvanor. För Centerpartiets bögar var den viktigaste politiska frågan att den typen av okontrollerat sex skulle bli helt lagligt. 2002 fick de som de ville när bastuklubblagen avskaffades.
Anmärkningsvärt många bögar i CUF-toppen
Namedroppar man lite kända bögar som tog sig fram genom CUF så var det då åtminstone Gustav Andersson (alltså Hemming) CHF och Björn Mellstrand senare partipamp i Stockholms Stad. Gemensamt var att alla homosex och bi-typer likasom de många anarko-liberalerna, motsatte sig och verkade hata den hetero-konservative partiledaren Olof Johansson, vilken benhårt motsatte sig homoadoptioner och homoäktenskap.
Det fanns även en hop unga kvinnor som var ”goda drängar” åt bögarna, tidigare CUF-ordföranden Martina Fransson var särskilt aggressiv agitator i HBTQ-frågor. Ibland nämns också en gammal CUF:are Christoffer Bergenblock från Halland, vilken så småningom avancerade till kommunalråd i Varberg.
Bergenblock sitter i nu riksdagen och tre olika riksdagsutskott och har länge drivit de homosexuella maktnätverkens och HBTQ-gruppernas agenda. Till exempel sänkningen till 16 år så att barn kan byta juridiskt kön om vårdnadshavare skriver på pappren.
Han har till och med skrutit så ofta det varit möjligt i olika Hallandstidningar i sin kamp mot SD i Varberg. Under devisen ”barn har rätt till sin egen dentitet” agerade Bergenblock hårt för att barn skall få välja könstillhörighet i skolidrotten till och med 12 år. ”Barn måste få göra sina egna val och utforska sina personligheter utan att bli skuldbelagda av vuxenvärlden” skrev denne i en annan debattartikel. Resonemangen används inte sällan av öppna pedofiler eller andra som vill sänka lovlighetsåldern som är 15 år, eller ta bort den helt. Gemensamt är att dessa olika slags debattörer oftast anser att barn är sexuella varelser eller ”identiteter”.
I CUF blev den på 1990-talet den så kallade ”byxmyndighetsåldern också ett argument för sänkt rösträtt och rätt att handla på systembolaget eller få kör bil som 15-åring. Byxmyndig (15 år) likställdes med att faktiskt vara en vuxen och därmed borde få bli myndig helt och fullt avseende allt. Normala konservativa resonerar istället att lovlighetsåldern borde höjas till 18 år – barn är no go.
Andra bögar fick nog av Centerns HBTQ-anarki
Andra homosexprofiler som Dick Erixon (nu EU-parlamentariker för SD) och Ilan Sadé (ledde ett tag Medborgerlig Samling) lämnade Centerpartiet och de har blivit mycket diskretare i sina utspel. Det kan bero på en normalliberal eller förnuftskonservativ vattendelare kring just 15-årsgränsen. Generellt förlorade Centerpartiet och CUF enormt många medlemmar redan under 1990-talet eftersom deras (de missnöjda medlemmarnas) tolerans för bögeriet var så låg. Dessutom gav medlemmarnas hat mot nyliberalismen att man på nolletalet konstaterade att man inte kunde vara med i något parti överhuvudtaget.
Vi vet inte om nuvarande Sverigedemokraten Dick Erixon hörde till Hemmings och Börjessons kretsar. Men Dick Erixon var på sin Centertid på 1990-talet mycket framfusig och extremt liberal inom homosexsvängen och försökte i personvalskampanjer göra sig gällande som en offensiv centerpartistisk gaypolitiker i Stockholm. Då och då brukar media leta fram hans gamla valannonser.
Ingen har egentligen fått solklart svar på varför Dick Erixon gick över till Sverigedemokraterna, var det till följd av personlig opportunism, var det för att driva HBTQ-politik eller har han ångrat allt dåligt han stod för på 1990-talet? Mycket tyder på det senare.
Den betydligt äldre och på den tiden mer kände, Andreas Carlgren levde först i en heterofamilj men erkände öppet 1995 att han var homosexuell, men han verkar inte ha spelat över i det offentliga så som övriga. Som miljöminister 2006–2011 i Reinfeldts regering gjorde han inte mycket väsen och verkar inte i övrigt heller gjort någon skada kan man nämna.
Klarade inte ”15 år plus en dag”-gränsen på tåget
Det blev alltså stora rubriker i december 2024 när Uppsalas regionråd Gustav Hemming (C) identifierats som tågrunkaren från sommaren innan. När ”han ”CHF-Gurra” på 1990-talet blev ordförande i Centerns Högskoleförbund hette han Andersson och var inte heller då särskilt diskret med sin läggning. En annan känd centerbög och fritidstransa är den skandalomsusade Fredrik Federley, alias Ursula. Han är en person som på senare tid har levt tillsammans med dömda pedofiler. Under 1990-talet verkade Federley först lajva stockkonservativ, men hans förslag var att återinföra ordnar och adelskap, något som faktiskt inte gav honom några vänner alls. Sedan föll han in i ledet och började agitera så extremliberalt som han gjort sig känd för.
Det är från senare år känt att till exempel har en öppen twitterdiskussion mellan den gayige radiojournalisten Henrik Torehammar och centerpolitikern Fredrik Federley som båda tydligt anser att 15-årsgränsen, lovlighetsåldern, är något man kan skoja grovt om och inte alls respekterar i homosexkretsar.
Stora delar av makten i Sverige domineras idag av mer eller mindre hemliga homosexuella nätverk. Vem eller vilka som är pedofiler avgörs av domstol, men flera politiker i centern har inga problem att umgås eller leva tillsammans med dömda pedofiler. Eller resonera med samma argument och fraser som pedofiler brukar.
Tidningen Morgonposten publicerade härom året flera upplysande artiklar om vad som många anser är allvarligt pedofilfrämjande medan liberalare personer bara ser det som en gråzon utan relevans.
Det blev stora rubriker i december när Uppsalas regionråd Gustav Hemming (C) identifierats som tågrunkaren som ofredat en 13-åring. Nyligen beslutades om åtal. När han ”CHF-Gurra” på 1990-talet blev ordförande i Centerns Högskoleförbund hette han Andersson.
Centerns bögar bjöd in yngre män till bastun och gayklubb i Göteborg
Ovan nämnde Michael Börjesson hade vid olika tillfällen under 1990-talet i Göteborg tagit initiativ till krogrundor med nya obekanta centermedlemmar, centerstudenter eller nyinflyttade till stan. Nästan varje gång hamnade de omedelbart på gay-ställena. En ung man från Åmål blev mäkta irriterad över det simpla trickset att försöka lura honom med till en gay bar. Åter andra omvittnade att det var som i komedifilmer, fortfarande inne på barerna/klubbarna nämnde inte Börjesson något, långsamt blev de istället varse att det inte fanns kvinnor och så vidare. Någon skulle också slagit upp lokalen innan och sedan utanför lokalen mött upp och konfronterat Börjesson om varför han höll på med de fasonerna, just den den händelsen kan vi ej bekräfta, men håller trovärdigheten för hög.
Börjesson höll låda i Centerpartiet men verkar efter 2002 ha plockats ner eftersom han alltid var på krigsstigen mot partikamrater som var homofientliga och han anmälde ständigt andra centerpolitiker runt om i landet till diverse diskrimineringsombudsmän och krävde uteslutningar av också kommunalråd lite var stans. Det var nog inte heller populärt att han ville starta ett mer officiellt homo- och bi-nätverk i partiet. Dock talades det om Rosa centern i flera år innan.
Supergay föreslog sig själv som Centerns partiledare 1997
Michael Börjesson från Göteborg hade i frustration över partiledaren Olof Johanssons anti-gay politik föreslagit sig själv som partiledare sommaren 1997 när Johansson skulle väljas om. Olof Johansson var hela tiden motståndare till homo-adoptioner och gay-aktenskap, men den borgerliga regeringen Bildt där han varit miljöminister, tvingade fram ett registrerat parterskap. När Olof Johansson lämnade regeringen 1994 strax före valet därför att Öresundsförbindelsen ”bron” som folk sade, skulle forceras utan miljöprövning, blev han först sedd som hjälte av CUF:s stämma i Falun. ”Rena Hitlerjugendstämningen” som de därvarande uttryckte saken. Dock bara några få år senare hade det homosexuella maktnätverket i partiet hetsat upp stämningen starkt och i Haparanda 1997 hette det från CUF-ledningen ”Gubbjäveln skall bort till varje pris”.
Centerns bögar märktes först inte alltid för att de var öppet bögar, det var främst deras extrema politiska åsiktsliberalism som fick folk att baxna. Det fanns också några manliga karaktärer i CUF som under flera år alltid sjöng en nidvisa om Bo Dockered ”Stöpa ljus”, sångtextens fokus var att stöpa ljus i olika motståndares ändtarm, den anala fixeringen var förvånansvärd och sången sjöngs nästan jämt varthelst där dessa sällskapade. Vi tvekar inför att nämna en tidigare värmländsk politiker vid namn.
Örebropolitiker blev mördad av sin bögkompis 1994.
En landstingspolitiker från Örebro levde dubbelliv. Hemma var Centerpartisten Håkan Olsson en populär och kunnig kommun- och landstingspolitiker, men eftersom han var höjdare inom kommun- eller landstingsförbundet hade han också tillgång till en lägenhet i Stockholm, Hägersten. Dit tog denne en prostituerad älskare. Denne började efterhand utpressa Håkan Olsson som betalade så länge det gick och höll förhållandet levande. Men när Olsons förmögenhet började tryta försökte han ta sig ur affären, men blev då brutalt mördad av älskaren.
Mikael Jansson tidigare partiledare dör Sverigedemokraterna var fram till och med 1994 medlem i Centerpartiet och bodde då i Örebro, han minns:
”Håkan Olsson hette han, från Mullhyttan. Håkan Olsson ville inte att Lekeberg skulle bli egen kommun för då skulle han bli småpolitiker, istället för Örebros storstadspolitiker”. Ett år efter mordet blev dock Lekeberg egen kommun.
Hur spårade centerungdomarna ur så totalt?
På CUF-stämmor under 1990-talet fanns ingen direkt nedre åldersgräns, man bjöd dit deltagare som ännu inte gått ur högstadiet men fokus låg på gymnasieåldern och de som precis skaffat körkort eller så kallade förstagångsväljare. Det var också underförstått att deltagare hade föräldrars tillåtelse och man garanterade att tillställningen var alkoholfri även under festligheter. Väldigt få lantbruksverksamma ungdomar hade tid eller var ens intresserade jämfört med 1980-tal. Under 1980-talet hade dock alkohol varit ett så allvarligt problem att föräldrar ofta förbjöd barnen att resa på CUF-uppdrag och den stora årliga riks-CUF-stämman.
Istället var det nya storstadsungdomar som kom att sätta allt större prägel och visst hade en och annan av dem kommit ut ur garderoben. Det var oklart vad som var den gemensamma nämnaren mellan dessa storstadsungdomar, bögar, och den traditionella landsbygdsungdomen. Liberalism, ultraindividualism och EU-bidrag i alla möjliga former plus ett visst mått av sossehat skulle väl varit det som förenade.
Också psykologi, förklarar urspårningen. Bondbarn, flickor från större lantbruksfamiljer, kunde ofta skämmas övre sin ”fattigare” sketnare bakgrund där de måste hjälpa till mycket i jordbruket. Vanligt var att om de började plugga på universitet överanpassade sig och distanserade sig från de gamla normerna. Bögarna i storstaden blev deras nya gulliga kompisar.
De tog makten med hjälp av intet ont anande veteraner
CUF ägde också Mems slott i Östergötland som var deras kursgård där det skedde en hel del märkliga ting.
Det homosexuella nätverkandet som olika centerbögar grundade då under 1990-talet kapade snabbt åt sig den verkliga makten i partiet under Maud Olofssons ledning. I tidningsintervjuer med den mycket kortvarige partiledaren i Lennart Daleus (ledde C 1998-2001) framgår att han kände sig lurad och utnyttjad. En övergångslösning, efter man sparkat Olof Johansson. Senare lämnade Daléus Centerpartiet helt till följd av partiets totala ideologiska svängning.
Allt var egentligen redan krattat och klart för nyliberaler och Maud Olofsson och den nya homosexuella ”akademikereliten”.
Eftersom yngre konservativa manövrerats ut eller övergivit partiet var det heller ingen konst att manipulera åldringarna. De såg Maud Olofsson som en prinsessa som vuxit upp kretsarna kring Fälldins och Andreas Carlgren var en så duktig talare. Och Ann-Karin Hatt (förr Alterå), åh en uppåtgående sol. Mycket tyder på att Carlgren också endast var en bricka i spelet, men han blev ju Sveriges förste öppet-homo-minister innan han lade ner politiken.
Ungdomsförbundet var fixerat av töntbegreppet ”byxmyndig”
Det fanns alltså en tid på mitten av1990-talet då många som var normalkonservativa fanns med i CUF, men som alltför lamt sade emot den nya chockliberalismen. Antirasismen kom formellt in, staten gav radikalt mer bidrag till de ungdomsförbund som nappade, men eftersom alla medlemmar i CUF och hela Centerpartiet var vita så hade det vid den tiden inte blivit någon dominerande fråga.
En del av den extrema individualismen bestod i att vissa grupper ville sänka åldersgränser för sånt som bara vuxna fick lov till. ”Om man är byxmyndig vid 15” måste man väl vara mogen nog att köpa på alkohol på systemet eller få köra bil, var vanliga resonemang som de allt mer extremliberala Centerungdomarna och Högskoleförbundarna proklamerade. Ofta slog man in öppna dörrar genom att kräva fria p-piller, kondomer etc till ungdomar över tolv år som redan fanns tillgängligt gratis från samhället. (Men vuxna vill ju ligga med dem, därför preventivmedelsfokus). Den enda moralgränsen gick vid vissa krav på att hembränning skulle vara lagligt.
Efter den utvecklingen var det inte alls förvånande att CUF år 2007 föreslog månggifte/polyamorösa äktenskap och drev frågan fanatiskt i flera år.
”Skall staten bestämma vem man får ligga med” hördes också på 1990-talet. Det är hela tiden dit de moderna anarkoliberala Centerpartisterna återkommer: ”Skall staten verkligen få bestämma med vem eller vad, man för ligga med?