Jag är bondpojk har arbetat hårt med familjens lantbruk och känner många inom sektorn.
I nära 15 år har jag medverkat i LRF:s årliga politikerutfrågning och jordbrukspolitikerna känner jag också eller är bekant med i från diverse sammanhang.

De är alla så förutsägbara och har inget nytt att koma med. Det är inte alls konstigt att Socialdemokraterna bara struntade i att komma den här gången.

Regnet slog mot rutorna i bygdegården någonstans i Bohuslän (Bokenäs 20:e Oktober). Det var en sådan där sen oktoberafton då havsluften luktar salt, diesel och blöt jord. Bönderna kom in i regnjackor, hängde dem över stolarna och satte sig tungt med kaffekopparna. På scenen pratade politikerna, blanka i blicken, om framtid, hållbarhet och konkurrenskraft. Orden lät stora – men doftade ingenting av gödsel, svett eller verklighet.

Det var samma löften som förra året och de föregående 15 åren. Samma ord om mer stöd, effektivitet och export. Men ute på gårdarna står ladugårdsportarna på glänt till tomma bås, traktorerna får stå stilla när dieseln blir dyrare än mjölken, och unga flyttar in till städerna där ingen längre vet hur ett frö sätts i jorden. [LRF säger i vår filmade intervju att läget nu har vänt till avsevärt bättre, men för hur länge varar det?]

Sverige talar gärna om beredskap, men har tappat minnet av hur mat blir till. Politikerna klappar sig själva på axeln för klimatmål medan de låter livsmedelskedjor och byråkrater strypa bonden långsamt med regler, avgifter och orimliga priser. Dessutom missade de nästan helt frågan ”krig och beredskap” som tangerades de absolut sista tv minuterna.

Fredrik Ramneskär

Maktens svek mot bönderna

Det var alltså inte första gången bygdens folk samlades för att höra de styrande tala om landsbygden. Ändå kändes den där oktobernatten i Bohuslän tyngre än vanligt. Det låg något i luften – inte bara regnet och kylan, utan tröttheten. Tröttheten över att ha hört samma löften upprepas tills de blivit tomma som ekon mellan tomma silos.

Politikerna talade som de alltid gör. De sa att de förstår bondens vardag, vissa betonar att de är uppvuxna på lantbruk i ett förgånget som en åhörare knappast låter sig imponeras av.

En av dem har får och är väldigt ekologiskt sinnad. Ytterligare några är övertygade om att et fossilfria lantbbruket snart är verklighet, eftersom vi är ett tekniledande land. Ett par, tre andra menade tvärtom att diesel som bränsle är oviktigt i den klimatfråga de själva promotar i andra avseenden.
De säger alla varje år att de vill skapa bättre villkor. Att de tror på det svenska jordbruket. Men när ljuset i bygdegården släckts och kaffet kallnat, återgår allt till det vanliga: nya pålagor, fler kontroller, högre kostnader och en marknad som bestämmer vad mat får vara värd.

Människor som offrar allt

Jag har sett idealister som offrat allt. Jag har sett människor i den gröna näringen arbeta sig till sjukdom, skulder, och i värsta fall ta sina liv för att pressen varit för stor. Ingen tjänsteman, ingen politiker eller industriledare skulle frivilligt slita så att blodet sprutar. Vi som kommer från landet gör det ändå. Vi gör det för att någon måste. För att någon måste föda nästa generation. Det är ett ansvar de flesta i staden aldrig kommer behöva känna.

Jag har också sett hur grannar med gott om pengar köper upp marker, klagar på buller, skapar konflikter – folk som flyttar ut till landet och förväntar sig en vykortsidyll, men blir allergiska mot hästar eller stör sig på lukt. De klagar, bygger hus på odlingsmark, och politiken nickar åt dem i kommunen.

Några vill ta bort skatten på fastighetsförsäljning och den lilla vinst man kan få . En klen tröst när någon avvecklar och flyttar bort. Det var inte det de kanske ville med sitt lantbrukarliv, att lägga ner och sälja skiten.

Det är något djupt fel i ett land där de som föder oss inte längre kan föda sina egna familjer. Där en bonde måste sitta uppe på nätterna för att försöka räkna ut hur mycket av elstödet som går till maskinerna, hur mycket som försvinner i skatt, och hur många timmar till han måste lägga för att täcka gårdagens dieselnota. När människan som producerar maten börjar svälta på pappret, då är något trasigt i själva statens själ.

Detta återspeglas inte i Arlas TV-reklam eller LRF:s pressmeddelanden, deras tidningar och övrig reklam som romantiserar bondelivet betydligt mer än vad någon romantiserar jordbruket på 1980-talet. LRF som medlemsrörelse är en sak, men deras företag har ju ofta dyra citykontor och Arla är globalt istället för lokalt styrt.

Svensk politik har emellertid gjort jordbruket till ett sidoprojekt. I talarstolar och utredningar beskrivs lantbruket som “viktigt för landsbygden” – som om det vore en fritidssyssla bland andra. Men jordbruket är landsbygden. Det är grunden för självförsörjning, kultur, trygghet och identitet. Utan det finns bara kartan kvar, inte landet.

När stormarna blåser, när leveranskedjor bryts, när krig rasar på andra sidan havet, då talas det plötsligt om beredskap. Då vaknar ministrar, myndigheter och konsulter som aldrig suttit på en traktor. Då kallas bönderna hjältar. Men så fort oron lagt sig, försvinner intresset. Hjälten blir återigen den besvärlige, den som “kostar för mycket”.

Aktivism, övervakning och konsekvenserna

Något som överhuvudtaget aldrig berördes på årets snacke-möte med politikerna var detta som nu följer

Listan på problem är lång: drönare som övervakar, aktivister som saboterar, myndighetskrav som kväver, EU-ansökningar som kan göra eller förstöra en stor del av årsinkomsten. Det finns exempel där någon glömt en kärra på åkern – och fått göra om hela stödpärmen. Det är inte paranoia. Det är vardag för oss.

Och ja: det händer att människor kommer med kameror och smutsiga skor och filmar – med följd att de sprider sjukdomar bland djuren. Bonden får stå för notan, isoleringen, skammen. Det finns ingen annan bransch i Sverige där risken att bli filmad av någon med en politisk agenda kan kosta dig allt.

Jag kan säga att det finns ännu mer skrämmande saker att berätta om det som sker i modern tid. Det handlar inte bara om aktivister som springer in på gårdar, utan om hur själva staten ibland vänder sina verktyg mot oss. Jag har sett hur människor på landsbygden utsatts för rena övergrepp av byråkratierna i våra tre stora teknokratistäder: Stockholm, Göteborg och Malmö. Beslut fattas långt bort, av människor som inte vet vad en frostnatt betyder, men ändå tror sig kunna styra vår vardag.

Jag har till och med bevittnat djurkontrollanter som kommer ut på gårdar med tröjor från djurrättsorganisationer. Det är ett hån mot dem som varje dag kämpar för djurens välfärd. Bondens verklighet är att djuren alltid kommer först – det vet varenda en som växt upp på en gård. Att dessa kontrollanter med aktivistisk agenda ska ha makt över livsverk är inget annat än ett svek från staten.

Etablissemanget har aldrig förstått det enkla faktum som varenda bonde lever efter: verkligheten bryr sig inte om politiska beslut. Korna ska mjölkas, marken ska plöjas, vädret gör som det vill. När beslutsfattarna pratar om “omställning” och “omställningsstöd”, vet bonden att det betyder ännu fler papper, ännu fler timmar framför datorn. Ingen tid kvar för jorden. Ingen kraft kvar för framtiden.

Politiker älskar att tala om innovation, men de har själva stelnat. De ser inte att jordbruket redan är en högteknologisk bransch. Det som saknas är inte uppfinningsrikedom – det är frihet. Frihet från övervakande byråkrater, otydliga EU-regler och en stat som ser bönder som misstänkta tills motsatsen bevisats.

I Bohuslän satt de där och nickade åt varandra när ännu en riksdagsledamot drog sin vana genomgång om “balans mellan klimatmål och konkurrenskraft”. Men bakom varje nick fanns samma fråga: varför lyssnar ingen? Hur kan ett land som en gång levde av jorden ha blivit så bortkopplat från den?

När folkets representanter inte längre känner doften av nyslaget hö utan bara kaffet i plenisalen, då dör något större än bara landsbygden. Då dör förbindelsen mellan stad och land, mellan arbete och välstånd, mellan människa och mat.

Marknaden som kväver

När politikerna lämnat bygdegården och mikrofonerna tystnat tar vardagen vid. Det är där den verkliga makten visar sitt ansikte – inte i talarstolar eller på presskonferenser, utan i fakturan från mejeriet, i avräkningen från spannmålshandlaren och i kvittot från macken.

Priset på mjölk, kött och spannmål bestäms inte längre av dem som producerar dem. Det bestäms i anonyma förhandlingsrum mellan inköpare, handelskedjor och koncerner som räknar ören på miljoner liter. De som står med stövlarna i leran får ta det som blir kvar när alla andra tagit sitt.

Bonden lever i ett system där han är både producent och gisslan. När priset på insatsvaror – diesel, el, foder, gödsel – går upp, finns ingen som höjer betalningen för hans produkt. När världsmarknaden vänder nedåt, är det alltid bonden som får ta smällen först. De stora kedjorna pressar på i båda ändar och kallar det ”effektivitet”.

Bondeorganisationerna som bödlar

Organisationerna som skulle stå på bondens sida har i många fall blivit en del av samma apparat. De förhandlar, administrerar, skriver remisser – men allt längre från gårdarna som betalar deras medlemsavgifter. Det finns förstås eldsjälar kvar, men strukturen kväver dem.

Istället för att slå näven i bordet mot handelsjättarna jagar man subventioner, projektmedel och europeiska förordningar.

Resultatet syns i varuhyllan. Den svenska maten finns där, men gömd bakom logotyper, kampanjer och importvaror som kostar några kronor mindre. Skillnaden betalas av någon som redan jobbar sexton timmar om dagen. Den betalas i utebliven investering, i sönderkörda maskiner, i en kropp som inte orkar längre.

Butikskartellen enda vinnarna

De stora kedjorna talar gärna om ”hållbarhet” och ”närodlat”, men deras affär bygger på något helt annat: volym och vinst. I sina reklamer framställer de bonden som en symbol för tradition och ansvar – samtidigt som de i nästa förhandling pressar ned inköpspriserna till det orimliga.

Samma dubbelmoral går igen i byråkratin. Myndigheter och upphandlare kräver standarder och dokumentation som bara de största gårdarna har resurser att uppfylla. Småbrukaren får välja mellan att växa bortom sin förmåga eller ge upp. På pappret är det ”rättvist” och ”transparent”. I verkligheten är det en sorts civiliserad utsvältning. Butikskartellen, ICA Maxi och Coop-maffian omtalas sällan. Istället skyller de det mesta på EU när det blir jobbiga frågor.

Mångsysslare utan fler intäkter

Bonden tvingas anpassa sig till ett spel han inte längre får delta i. Han ska vara klimatstrateg, bokhållare, maskinreparatör och marknadsförhandlare på samma gång – men utan makten att bestämma över priset på sitt eget arbete. Kostar tid och pengar men går knappast att räkna hem.
Det kallas fri marknad, men friheten gäller bara de som sitter på distributionskedjan. Ägaren till ICA MAXI kan skratta ända fram till banken åt bonden.

När allt fler lägger ned sina gårdar ersätts de av importerad mat som fraktas över halva kontinenten. Politikerna slår sig för bröstet över att utsläppen minskar i Sverige, men de flyttas bara till någon annans åker. Det är en sorts moralisk export: vi slipper se smutsen, men vi äter frukten av den. Också här kan ICA MAXI-ägarna skratta gött åt de dumma svenska bönderna. Handla på LIDL istället.

I Bohuslän, liksom i resten av landet, vet man vad det betyder. Tomma lador blir tysta, maskiner rostar fast, unga människor flyttar. Den kunskap som byggt landet – hur man läser väder, hur man skördar i rätt stund, hur man låter jorden vila – försvinner tyst. Och med den försvinner också en del av Sveriges självrespekt.

Det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om värdighet. När människor som producerar livets mest grundläggande behov behandlas som kostnadsposter, då har ett samhälle tappat fotfästet. När beslut om mat fattas långt bort från där den odlas, då blir själva ordet ”folkhem” en kuliss.

Vad som faktiskt står på spel

När natten sänkte sig över Bohuslän låg vägarna blanka av regn. Ljuset från bygdegården slocknade en efter en, bilarna rullade ut i mörkret. Kvar fanns ljudet av vinden som slog mot flaggstången och lukten av våt jord. Där inne hade det pratats om visioner, reformer, gröna investeringar – allt det där som låter storslaget men inte gör en enda skörd större.

I den tystnaden finns det något som politiken aldrig lyckas förstå. Att jordbruket inte bara handlar om produktion, utan om en rytm som hållit landet vid liv i tusen år. Att den som sår vet att allt kan gå fel, men ändå gör det – för att någon måste.

Det är en sorts tro, men inte den som skrivs in i partiprogram. Det är en tro på att arbete och ansvar betyder något. Den tron tynar bort när besluten tas allt längre bort från marken, och när människor som aldrig skördat en hektar bestämmer hur mycket mat får kosta.

Hela Sverige är förlorare

Många av dem som satt i salen den kvällen i Bokenäs kommer fortsätta kämpa. De gör det inte för applåder eller stödprogram, utan för att jorden under deras stövlar fortfarande betyder något. ”Heimat ist Heimat”. Men för varje gård som tystnar blir avståndet längre mellan den verkligheten och maktens värld.

Det är inte bara bönderna som förlorar. Vi andra förlorar tryggheten att veta att maten faktiskt finns där. Vi förlorar något av vår självständighet, vår stolthet, vår förmåga att stå på egna ben. Och när det väl gått för långt, när importen stannar och fälten ligger orörda, hjälper inga utredningar, inga pressmeddelanden, inga löften.

Kanske måste Sverige uppleva en ny hunger, en ny brist, innan vi minns vad vi glömde. Kanske måste vi nå botten för att förstå värdet av dem som bar landet på sina axlar medan andra pratade.

För till slut finns det en gräns som ingen retorik kan korsa. En gräns där allt prat, alla löften, alla konferenser och hållbarhetsmål klingar ut mot den enkla verkligheten: När maten tar slut, då tar också pratet slut.

Vägen framåt – lösningar för Sveriges bönder

Vi kan inte stanna vid att beskriva problemen. Vi måste också tala om vägen framåt. För bönderna i Sverige behöver inte fler utredningar, de behöver handling. Och lösningarna är egentligen enkla – om viljan finns.

Minska byråkratin.
Ingen annan företagare i Sverige skulle acceptera den pappersexercis som bönder och skogsägare tvingas igenom. Vi behöver en enda digital ingång för tillstånd och stöd. Inte femton olika blanketter som försvinner i en myndighetslabyrint. Och framför allt: små gårdar kan inte belastas med samma regelverk som internationella koncerner. Proportionerliga krav måste bli lag, inte bara ord i en utredning.

Minska skattetrycket.
Det är orimligt att bonden, som redan pressas av marknaden, också ska bära ett av landets tyngsta skattetryck. När kostnader för diesel, el, foder och underhåll redan är skyhöga, blir varje extra avgift en spik i kistan. Ska jordbruket överleva måste skattebördan på matproduktionen minskas drastiskt. Sverige behöver en politik som stärker bondens möjligheter, inte en som beskattar honom till undergång.

Rättvisa priser till producenterna.
Det är orimligt att bonden, den som faktiskt producerar maten, är den som får minsta del av vinsten. Stormarknader och handelskedjor måste tvingas redovisa sina marginaler – inte bara i årsrapporter, utan direkt på varorna i butiken. Konsumenten ska kunna se exakt hur mycket bonden får betalt, och hur mycket som är ren vinst för grossisterna. Först då blir det tydligt hur skevt systemet är. Färsk mjölk 80 kronor liter i butiken? Eller som en kvinna trodde 180 kronor om det skall motsvara alla kostnader, skatter och pensionsinbetalningar.

Dessutom måste ursprungsmärkningen bli glasklar. Den som vill välja svenskt ska inte behöva gissa bland logotyper och reklamslogans – det ska stå rakt ut. Bara så kan vi ge makten tillbaka till både bonden och konsumenten.

Investeringar i innovation och hållbarhet.
Svenskt jordbruk är redan en högteknologisk bransch, men det kräver resurser för att ta nästa steg. Gårdarna behöver finansiering för att modernisera, sänka energikostnaderna och öka effektiviteten. Och de gröna incitamenten måste vara realistiska. Den som redan arbetar hållbart ska premieras – inte bestraffas med fler kontroller och fler timmar framför datorn. [Politikerna proklamerar stolt att de faktiskt gör detta]

Socialt skydd och gemenskap.
Vi måste börja se bonden som människa. En människa som ofta arbetar till bristningsgränsen, både fysiskt och psykiskt. Därför behövs riktiga program för hälsa och familj, inte bara tomma broschyrer. Och samhället måste skydda de gårdar som hotas av sabotage, intrång och smittspridning. Skärpta straff mot dem som attackerar bönder är en självklarhet – för den som förstör en gård, förstör inte bara en familjs liv, utan hela samhällets trygghet. Just det här har politikerna och yndigheterna absolut svårast att begripa.

Kompetens i myndigheterna.
Alla som arbetar på Länsstyrelsen eller Jordbruksverket och som beslutar om jordbrukets framtid ska själva ha erfarenhet från verkligt jordbruk eller skogsbruk. De ska aldrig få komma direkt från aktivistorganisationer eller stadsbyråkratier utan mark under naglarna. Bonden vet vad som är bäst för sitt jordbruk och sin skog. Det var inte bönderna som uppfann DDT eller Roundup – men det är bönderna som får bära konsekvenserna av beslut fattade långt bort från verkligheten.

Höj bondens status i samhället.
Vi måste återupprätta respekten för dem som föder oss. Det börjar i skolan, där barn ska få lära sig det verkliga värdet av svenskt lantbruk. Det fortsätter i medier och offentlighet, där bonden inte ska framställas som en börda, utan som den ryggrad landet vilar på. Vi behöver fler initiativ som knyter ihop stad och land: bondemarknader, skolbesök på gårdar, lokala samarbeten som river murar och bygger förståelse. Detta älskar politikerna, det är så romantiskt med bondemarknader och lokalodlat. TAG DÅ BORT MOMSEN PÅ DESSA VERKSAMHETER OCH GYNNA KONTANTBETALNING!