En viktig och sorglig dag för Tyskland och Europa idag att minnas är 30:e Januari 1945. Då sänktes fartyget Wilhelm Gustloff som ombord var överfyllt med flyktingar från Ostpreussen på väg till Kiel. På flykt undan Röda Arméns våldtäkter och massmord befann sig de tyska flyktingarna ombord Wilhelm Gustloff och många andra fartyg från Gdynia/Gotenhafen i riktning hamnar i väster, när den största fartygskatastrofen världshistorien skedde – en Sovjetrysk U-båt sänkte skeppet med full vetskap om att det var tusentals civila ombord.
I Moskvas propaganda rättfärdigas detta kallblodiga folkmord med att det fanns militär personal ombord. Av de runt 10.300 människorna ombord var cirka 8.800 civilister, mestadels kvinnor och många små barn, endast 1.500 militär personal, bland dessa 162 skadade soldater, rund 340 kvinnliga Marinehelferinnen och 918 sjömän under utbildning.
Ryssar plundrade vraket direkt efter kriget
Med över 9000 döda och 1252 räddade är Wilhelm Gustloff-katastrofen den oöverträffat största katastrofen i sjöfartshistorien för ett enskilt fartyg.
Någon gång mellan 1945 och 1954 blev vraket inte bara demonterat utan också plundrat på allt av värde. Det angav polska myndigheter i en rapport 1954 och 1992 när tyska dokumentationsdykningar genomfördes konstaterades vrakets mycket riktigt vara förstört och plundrat också på varje slags mänskliga rester. Man fann också spår av bärgningsförsök innan fartyget demonterades. http://www.highend-archaeology.eu/gustloff.htm
Tysk TV har senare uppdagat att Sovjetunionen sågade och sprängde upp skrovet för att komma åt dess inre. Främst sökte de efter det mytiska Bärnstensrummet (väggpaneler som hörde till ett rokokoslott), men stal alltså alla offrens värdesaker och fraktade bort liken.
– I Ryssland hedras fortfarande än idag U-båtskommendanten som för 81 år sedan, den 30:e Januari 1945 valde att sänka flyktingbåten, med en staty i staty i Königsberg (Kaliningrad), berättade Preußische Allgemeine Zeitung (PAZ) / Das Ostpreußenblatt, en av tidningarna för de efterlevande till flyktingarna och de fördrivna från tyska områden i öster.
Ryska soldater kunde också i tysk TV-intervjuer skryta över sina massvåldtäkter eftersom de visste att ingen skulle straffa dem och att ryska allmänheten såg dem som coola hjältar som bara gett sig på ”faschistkvinnor”. Att sänka fartyg med barn och kvinnor var bara en god gärning anser de.
Hur många miljoner räddades undan Röda arméns terror?
Också flera andra stora flyktingfartyg sänktes på Östersjön. Men totalt lyckades Krigsmarinen evakuera människor undan folkmord, terror och svält. Än idag utgör det historiens största humanitära räddningsaktionen någonsin. Ända till början av maj, alltså några dagar efter kapitulationen hämtade tyska fartyg flyktingar i bland annat Hela och Liebau.
Av 250 000 överskeppade människor i Januari 1945 skall runt 12600 ha omkommit till följd av att 12 större fartyg sänktes. Sammanlagt fram till april 1945 skall flera miljoner flytt sjövägen kortare eller längre färder. Tysk TV NDR sammanfattar:
”Flera hundra fartyg deltog i räddningsinsatsen över Östersjön. Det exakta antalet människor som räddades sjövägen är fortfarande oklart än idag. Uppskattningarna sträcker sig från 800 000 till 2,5 miljoner. Mer än 20 000 människor omkom i skeppsvrak. Minst tre miljoner människor lämnades dock kvar i Ostpreussen, Danzig och Pommern, som föll under sovjetiskt styre”.
Förintelsen i nytt huvudmannaskap
Med alla illegala stridsmedel bekämpade Röda armén och kriminella partisaner tyska flyktingar till sjöss och till lands kriget ut. Efter den tyska kapitulationen ingick förföljelserna i en ny fas där också Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och andra utförde etnisk rensningar på tyskar och genomförde brutala fördrivning av 15-18 miljoner mot tyskar från erövrade delar av Tyskland och hela Europa ända fram till 1949.
De olika siffrorna beror på vilka av de fördrivna som räknade sig själva som tyskar eller blev klassade som tyskar av ockupanterna och vart de deporterades och hur många som verkligen överlevde de olika koncentrationsläger och dödsmarscher de tvingades övervara. Åter andra beskrivningar framhåller att tre miljoner sedan ”saknades i folkbokföringen”. Precis som stora delen av Estlands och Lettlands befolkning kunde också tyska civila i olika regioner bara hämtas upp skickas till Sibirien eller Kazachstan för att det behövdes arbetskraft.
De fördrivna miljonerna hamnade främst i Brittisk och Amerikansk zon; sedan 1949 Västtyskland BRD, också Sovjetiska zonen; DDR, men faktiskt även Danmark och Sverige.
Kvarvarande miljoner tyskar i bland annat det kommunistiska Polen saknade medborgerliga rättigheter eller tvingades anta nytt språk, religion och namn och nationalitet. Senare började Västtyskland köpa loss dessa och först efter kommunismens fall blev det lagligt att vara tysk i många länder, men endast påföljande medlemskapet i EU gav dem verkligt skydd och mänskliga rättigheter.
